Ett stycke epok

För att checka av mitt liv såhär hittills kan man väl med ett leende på läpparna säga att det varit en ganska bra epok i historien. För att det alltid varit bra? Svar: Nej!

När jag var liten, var jag riktigt liten. Jag gick i skolan, mobbade aldrig & blev aldrig mobbad, hade med andra ord, väldigt lätt för mig. Sommarloven blev alltmer till"coolade" & man började bli riktigt stor, tyckte man då. Men, jag kom just på det, vad liten man egentligen var?! Det är pinsamt vad mycket man trodde att man visste, vad mycket man hade att ge anspråk på & för att inte tala om hur mycket man hade i nacken i form av erfarenheter. Den enda platsen jag kunde riktigt mycket om då, var nog vårt landställe, det kunde iallafall ingen ta ifrån mig.

Då man inte längre ville åka dit, då tiderna började bli mer ( som jag skrev förut ) Vem är jag? Vilket killgäng ska man umgås med? De lite mesigare för att vara torr bakom öronen? Eller iallafall doppa tårna i det spännande vattnet med de lite ballare. När vi, eller jag gjorde mitt val, då måste jag säga att min livskurva började dala lite fint nedåt. Idag känner jag mig som en prima ballerina. Nästan varje dag är för tillfället en sån där dag som man vill träffa på ngt ex bara för att man är så fruktansvärt snygg och självsäker. Jag mår bra, som solen. Jag är glad, som de mest leende läpparna.

Det mest intressanta i detta fallet är att jag inte hade varit den happy human:en som jag är idag, om det inte vore för att man först nu kan säga att man varit med om en del. Det är nu man ser nyansen och inser hur förbannt bra man har det. Menar dock inte att jag dagligen tackar Gud för att jag slipper gå hungrig och hemlös, utan andra relevanta ting. Det som inte dödar en, gör en bara starkare. Med andra ord kan jag inte göra mycket annat än att se min svacka i livet som en av de hittills kanske verkligen mest behövda.

Så för att sammanfatta ett stycke epok med 3 ord. Lovely, Low, Livet!